reichelt - livet som mamma till Ellah & Julia

Senaste inläggen

Av Helena Reichelt - 5 maj 2015 13:44

Jag inser ju att jag dragit mig undan nu ett tag, men jag har behövt tiden för mig själv. Det är fortfarande mycket i skolan, men jag ska inte enbart skylla på den, jag har velat vara ensam också. Det har varit mycket tankar som snurrat, men nu börjar det ordna upp sig. Nu är det fullt ös med det sista i skolan innan jag ÄNTLIGEN kan få mitt efterlängtade slutbetyg från gymnasiet... dröjde  ju bara tio år, men nu ska jag ta studenten, på riktigt. ;)

Jag ser fram emot den är sommaren, jag kanske rent av kan känna mig bekväm i en sommarklänning i år? 

12 kg har försvunnit och ingen är ju gladare än jag. Jag ser själv ingen skillnad alls, men börjar märka det på olika kläder, skönt att få känna att kläderna blivit för stora istället för tvärtom.

Idag pluggar jag hela dagen lång, imorgon har jag prov hela dagen lång... så jag har en del att göra. Men om 3 timmar får jag hämta hem mina gullvippor och då lägger vi bort datorn och alla papper för en stund, för att sedan hoppa på det imorgon igen.

Av Helena Reichelt - 26 april 2015 00:11

-10 kg. Ja, det är ju rätt soft. Dock har jag ju ca 30 kg kvar innan jag hamnar där man ska ligga... Vad hände egentligen med min vikt de senaste tio åren? Jag har ju inte alltid varit lika bred sm ett ICA-skyltfönster liksom.


Ja, jag kan ju börja med att säga att för första gången i mitt liv så slappnade jag av. Jag hade bestämt mig, när jag flyttade till Norrlands skogar skulle jag bara jobba, äta, sova, bajsa och bo. Jag skulle inte lära känna någon, jag skulle bara vara ensam med mig själv och fokusera på just mig själv, för första gången på väldigt länge... Jag skulle inte träffa någon, och definitivt ingen kille, för dessa skapelser var jag ju så FRUKTANSVÄRT less på. Den planen gick ju inte så bra, med tanke på att jag flyttade till Hammerdal den 18 juni 2005 och den 22 juni plingade pappan till mina barn och min nuvarande sambo på min dörr. Bakom den "något" berusade fasaden såg jag väl antagligen en gnutta potential, så killen blev insläppt... och sen den dagen har ju vi hängt ihop. Hur klyschigt det än må låta så blev han min bästa vän och ett liv utan honom är för mig helt  otänkbart.


Nu svävade jag iväg lite från ämnet i vanlig ordning, men allting hänger ihop... Jag slappnade av, blev tillsammans med Rickard som inte hade en aning om mitt förflutna och hur jag levt under de år jag var som värst. Det var så skönt att någon såg mig, personen Helena, som jag egentligen alltid varit, men backat undan från under så många år. Jag brydde mig inte ett skvatt om Rickards kompisar såg mig som den största torrbollen på jorden, jag hade ju gjort mitt och var jävligt less på att leva som jag gjorde. Jag visste ju hur mitt liv sett ut innan Rickard och tyckte endast att det var skönt att ingen, i den ort jag nu levde i, visste om det. Ingen dömde mig längre för hur jag valde att leva mitt liv. Eller tja, de kanske tyckte jag var en redig torris som sagt, men det rörde mig inte i ryggen.


I och med att man slappnar av så smög sig också kilona på... Kläderna blev konstigt nog mindre, för jag kunde väl inte bli större? Eller kunde jag? En vacker dag hade jag i alla fall gått upp ca 40 kg och ja, det är hur mycket som helst... hur jag kunde låta det gå så långt vet jag faktiskt inte. När man var mitt inne i det så insåg man det inte på samma sett som jag nu i efterhand insett att jag kanske borde ha gjort.

Jag är väldigt tacksam att jag en dag verkligen kom till insikt med att jag inte längre kunde ha det såhär, på riktigt. Nu fick det vara nog. Jag vet inte hur många gånger jag sagt de orden men egentligen kanske inte menat dem. Nu menar jag dem. Den 16 mars förändrades mitt liv, jag kan inte göra det ogjort och jag ångrar inte mitt beslut en enda sekund. Det är kämpigare än vad jag någonsin kunnat tro, men värt varenda minut av ont, illamående och extrem trötthet. Jag vet att det är övergående. Dessa dagar, som blir veckor, som blir månader, som blir år kommer att från och med nu vara de bästa i mitt liv. Mina underbara flickor kommer få en mamma som äntligen kommer må bra igen. Insida som utsida.


En sak som jag ar med mig av min resa, som egentligen började i Jämtland för 10 år sedan, är att dömande människor inte har någonting i mitt liv att göra. Vill ni döma mig, gör det så gärna. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag har inte gjort detta för er ändå. Jag har gjort det för att JAG ska må bra, jag och min familj förtjänar att ha en Helena som ligger på topp. 


Jag är numera tacksam för livet. För nu tänker jag må bra... för resten av mitt liv.

Av Helena Reichelt - 25 april 2015 23:30

-10 kg. Ja, det är ju rätt soft. Dock har jag ju ca 30 kg kvar innan jag hamnar där man ska ligga... Vad hände egentligen med min vikt de senaste tio åren? Jag har ju inte alltid varit lika bred sm ett ICA-skyltfönster liksom.


Ja, jag kan ju börja med att säga att för första gången i mitt liv så slappnade jag av. Jag hade bestämt mig, när jag flyttade till Norrlands skogar skulle jag bara jobba, äta, sova, bajsa och bo. Jag skulle inte lära känna någon, jag skulle bara vara ensam med mig själv och fokusera på just mig själv, för första gången på väldigt länge... Jag skulle inte träffa någon, och definitivt ingen kille, för dessa skapelser var jag ju så FRUKTANSVÄRT less på. Den planen gick ju inte så bra, med tanke på att jag flyttade till Hammerdal den 18 juni 2005 och den 22 juni plingade pappan till mina barn och min nuvarande sambo på min dörr. Bakom den "något" berusade fasaden såg jag väl antagligen en gnutta potential, så killen blev insläppt... och sen den dagen har ju vi hängt ihop. Hur klyschigt det än må låta så blev han min bästa vän och ett liv utan honom är för mig helt  otänkbart.


Nu svävade jag iväg lite från ämnet i vanlig ordning, men allting hänger ihop... Jag slappnade av, blev tillsammans med Rickard som inte hade en aning om mitt förflutna och hur jag levt under de år jag var som värst. Det var så skönt att någon såg mig, personen Helena, som jag egentligen alltid varit, men backat undan från under så många år. Jag brydde mig inte ett skvatt om Rickards kompisar såg mig som den största torrbollen på jorden, jag hade ju gjort mitt och var jävligt less på att leva som jag gjorde. Jag visste ju hur mitt liv sett ut innan Rickard och tyckte endast att det var skönt att ingen, i den ort jag nu levde i, visste om det. Ingen dömde mig längre för hur jag valde att leva mitt liv. Eller tja, de kanske tyckte jag var en redig torris som sagt, men det rörde mig inte i ryggen.


I och med att man slappnar av så smög sig också kilona på... Kläderna blev konstigt nog mindre, för jag kunde väl inte bli större? Eller kunde jag? En vacker dag hade jag i alla fall gått upp ca 40 kg och ja, det är hur mycket som helst... hur jag kunde låta det gå så långt vet jag faktiskt inte. När man var mitt inne i det så insåg man det inte på samma sett som jag nu i efterhand insett att jag kanske borde ha gjort.

Jag är väldigt tacksam att jag en dag verkligen kom till insikt med att jag inte längre kunde ha det såhär, på riktigt. Nu fick det vara nog. Jag vet inte hur många gånger jag sagt de orden men egentligen kanske inte menat dem. Nu menar jag dem. Den 16 mars förändrades mitt liv, jag kan inte göra det ogjort och jag ångrar inte mitt beslut en enda sekund. Det är kämpigare än vad jag någonsin kunnat tro, men värt varenda minut av ont, illamående och extrem trötthet. Jag vet att det är övergående. Dessa dagar, som blir veckor, som blir månader, som blir år kommer att från och med nu vara de bästa i mitt liv. Mina underbara flickor kommer få en mamma som äntligen kommer må bra igen. Insida som utsida.


En sak som jag ar med mig av min resa, som egentligen började i Jämtland för 10 år sedan, är att dömande människor inte har någonting i mitt liv att göra. Vill ni döma mig, gör det så gärna. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag har inte gjort detta för er ändå. Jag har gjort det för att JAG ska må bra, jag och min familj förtjänar att ha en Helena som ligger på topp. 


Jag är numera tacksam för livet. För nu tänker jag må bra... för resten av mitt liv.

Av Helena Reichelt - 5 mars 2015 00:18

Idag (igår) är säkert rubriken jag skrivit en av de vanligaste. För några veckor sedan ramlade jag in på en tjejs instagram. Verkade vara en glad instagram, tills jag började läsa på bilderna.
Historien man kunde följa på instagram har berört mig nå enormt. Hennes lilla dotter Junis drabbades av cancer. En aggressiv sådan, och imorse (igår enligt klockan) somnade hon in. Junis blev 7 månader.
Mina problem känns plötsligt väldigt fjuttiga och jag inser att jag har det väldigt bra. Ingen förälder ska någonsin behöva gå igenom detta.
Alla mina tankar går ikväll till Junis anhöriga.
Vila i frid du fina lilla flicka!   
#fuckcancer #lillaj #tändettljusförJunis

Av Helena Reichelt - 23 februari 2015 00:53

Jag vet att jag nyss skrev ett inlägg. Denna gång skriver jag från mobilen.
Jag var tvungen att skriva ett till, varför?
Jo. Jag var in och tittade till mina flickor, som jag för övrigt gör varje kväll.
Det slår mig väldigt ofta, även ikväll, och jag kände att jag var tvungen att skriva ner det. Mest som en påminnelse till mig själv.
Jag stod där och kikade på de fina små liven när de sov så fint, och det slog mig att jag är deras förebild. Jag liksom?
Jag inser hur viktigt det är att jag föregår med gott exempel och verkligen visar dem hur kärleksfull och trygg hemmamiljö de ska växa upp i.
Det dåliga samvetet kommer krypandes. Jag tänker på de gånger jag brustit i tålamod och skrikit på dem. De gånger jag känt att jag verkligen varit på gränsen till att bryta ihop. De gånger jag faktiskt HAR brutit ihop.
De ska aldrig behöva belastas med att JAG har det kämpigt. De är två små barn som inte ska ha några problem, de ska om inte annat inte ha MINA problem.
Nu är det långt ifrån varje dag som jag brister. Men det händer. Det ska inte hända.
Jag bestämmer mig. Från och med idag, så ska jag, så fort jag känner att det börjar bli för mycket, för jobbigt, så ska jag gå iväg en sväng och andas. När det lugnat sig så ska jag ta diskussionen.
Det kommer säkerligen komma gånger då det händer att jag brister ändå. Jag tror knappast att någon mamma kan säga att de är felfria. Men man kan ju göra sitt bästa för att bli den felfria.
Jag älskar dessa två små flickor så mycket att mitt hjärta går sönder, de får mig att skratta, de gör mig galen, deras kramar och pussar är det bästa i mitt liv, när Ellah säger: "Aj labb loo" så fångar hon ytterligare en liten bit av mitt hjärta... listan kan göras lång.

Jag skriver som en påminnelse till mig själv: De är bara barn, prata med dem så de förstår, lyssna på dem, ta till dig allt, kan du inte svara precis då så säg bara: "Jag hör vad du säger, mamma måste fundera en liten stund bara", visa dem kärlek, trösta dem och finns alltid där för dem, ta inte Ellah för givet, hon blev en storasyster men med det menas det inte att hon blev vuxen, hon är bara ett barn. Ha tålamod. Det kommer gynna dig i framtiden.

Mina älskade gullrumpor! Jag älskar er, ni är mitt allt och jag ska göra allt i min makt för att föralltid finnas där för er. Att ge er den ultimata tryggheten en mamma ska bistå med.

Ellah, aj labb loo. Så mycket! När du kommer och lägger dig bredvid mig när pappa är på jobbet väller mitt hjärta över. Min stora tjej, du är den finaste på jorden!

Julia, min galning! När du pratar helt obegripligt men tycker att jag ska förstå så smälter mitt lilla hjärta. Min lilla tjej, du är den finaste på jorden!

Av Helena Reichelt - 22 februari 2015 23:04

Våra små gullvippor blir bara äldre och äldre. Tiden går snabbare och snabbare. I helgen har vi varit på två barnkalas. 

I lördags firade vi gulliga Meja som idag blev 5 år. Ett bra kalas med mycket gofika och glada barn (bitvis). Ellah frågade om vi kunde göra det här imorgon igen? Så betyget blev ju bra, och på sätt och vis så hade hon ju rätt, vi gjorde samma sak, fast hemma hos en annan kompis. Freja fyllde 3 år för några dagar sen och hade kalaset idag. 

Vi gjorde om samma sak, men vi bytte huvudperson. :) Lika gott fika där, och Ellah var inte alls sugen på att åka hem och blev jätteledsen, så frågar man henne så har ju den här helgen fått tio av tio möjliga. Det enda minuset var väl att vi var tvungna att åka hem.


Den här helgen har jag också tagit det väldigt lugnt med pluggandet. Det kommer nog hoppa upp och bita mig i röven till veckan då jag antagligen måste slita som ett djur för att få klart allt. Men det går nog.


Vi har dragit ner på Julias sovtid på dagen, hon har tidigare fått sova tills hon vaknar, men vi har insett att det inte går. Läggningarna tar en jäkla tid och hon är absolut inte trött. Vi har nu under dessa två dagar låtit henne sova en en timme istället för ungefär två och hon har somnat snabbare än blixten. Lilla hon börjar också bli stor...

När Ellah var i samma ålder så sov hon max en halvtimme per dag, om hon ens sov överhuvudtaget. Det skiljer en del på dessa två flickor... Jag trodde Ellah var ett aktivt barn. Sen fick jag Julia. O-M-G. Finns nog ingen som kan mäta sig med denna galet envisa unge! Hon är rolig som attan, men också BETYDLIGT mycket jobbigare än vad Ellah var.

Men, det positiva väger ju såklart upp det negativa. Hon är ju världens goaste.  


Peppad på framtiden är jag också! Känns fantastiskt bra just nu. Den som säger annat kan dra igen kakhålet, för så är det! Och ingen kan nog rubba det! :)  

Av Helena Reichelt - 21 februari 2015 22:34

Mormor, min fina mormor. Idag var det 15 år sedan du lämnade oss. 


Jag minns det som att det var igår. 

Vi bodde tillsammans, i det hus jag och min familj bor i idag. Jag hade det blå rummet nere i källaren bredvid tvättstugan, mamma och pappa hade det på andra sidan av tvättstugan. Du hade ditt rum ovanför mitt, toaletten var även den placerad ovanför mitt rum, rören går igenom det rummet. När någon spolar i toaletten eller spolar vatten i kran så hörs det i mitt rum. Mitt flickrum med egen utgång. 

Dagen hade varit så fin, solen sken, du var lite tussig men satt ändå ute i solen på bron och solade näsan.

Jag var hemma, Johan och hans dåvarande tjej Anna hade hälsat på, det var frid och fröjd, även om du var lite tussig och det märktes att du blivit gammal. 82 år är en hedersfull ålder att uppnå, speciellt när man varit med om så mycket som du hade i ditt liv, det har jag förstått av alla historier om dig. En kvinna som alla tyckte om, precis alla.

Vi tittade på TV på kvällen, "Beck", dina favoritfilmer.

Vi pratade, stoppade om dig och sa godnatt. Du sa ett par ord till mig när du gav mig en kram, jag kommer alltid att komma ihåg det. Du sa: "Vi ses"

Ja, det är väl klart att vi gör det. Vi ses ju imorgon tyckte jag.

Det gjorde vi inte.

Jag tror att du visste, du visste att det var sista gången vi sågs. Det var sista gången vi kramades, sista gången vi såg dig.

Det visste inte jag.

Kl. 04.03 vaknar jag av en smäll, men jag hör vattnet rinna i rören och tänker för mig själv: Mormor snubblade nog bara till med rullatorn. Jag låg kvar i sängen men lyssnade lite extra så jag skulle bli säker på att allt var ok. Jag trodde att det var det. Jag somnade om.

Det var inte ok.

När jag sedan vaknar på morgonen är jag sen. Sen till skolan... Jag vill in på toaletten uppe, för där är mitt smink.

Mormors rullator står utanför, vi hade sagt åt henne att ställa den där så vi skulle veta att hon var där inne, hon skulle inte behöva låsa, OM det skulle hända något.

Vattnet spolade... i 5 minuter, kanske t o m 10.

Pappa hade gått till jobbet. Mamma var nere.

Jag gick ner, irriterad över att vara sen. Sa till mamma och frågade om hon kunde gå in och kolla till mormor?

Mamma förstod direkt.

Jag förstod inget.

När vi kommer upp för trappen ska mamma öppna dörren till toaletten så backar hon undan och säger: "Jag klarar inte detta. Kan du bara öppna?" Mamma säger själv idag att hon inte minns att jag fick öppna. Jag minns det som att det var imorse.

Jag öppnar.

"Varför ligger hon där och sover?" är min första tanke.

Du sov inte.

Mamma rusar in, blir hysterisk. Jag är iskall. Antagligen chockad.

Mamma ska ringa pappa, hon skakar så det går inte att slå numret. Jag säger: "Sätt dig ner, jag ringer"

Jag får prata med någon, Anders Thomas. Minns inte vad han hade för roll på skolan då.

Jag berättar vad som hänt och pappa skickas hem.

I allt kaos går jag iväg till skolan. Antagligen i chock.

Jag kommer till skolan, väldigt sen... När jag öppnar dörren till klassrummet och alla blickar riktas mot mig så kommer allt. Jag förstår vad som hänt. Mormor är borta.


Du underbara lilla gumma. Jag saknar dig. Du finns med mig varje dag i mitt lilla hjärta. 

Mitt första barn har ett av dina namn. Lisa.

Jag vet att vi kommer träffas igen en dag.

Du fattas oss alla!


Ta hand om morfar och alla andra nära och kära där uppe. Jag behöver nog inte säga att du ska bjuda dem på fika, för det har du nog redan gjort.


Jag älskar dig min fina mormor.

Av Helena Reichelt - 20 februari 2015 22:00

Nu var det ett tag sedan igen. Nu har jag haft fullt upp med både skola, förkylningar, feber och annat... men jag har inte glömt bort att bloggen finns. Jag har helt enkelt inte hunnit med den bara.

Just nu är det ganska mycket som händer i mitt liv, bra saker som kommer hjälpa mig på traven i mitt liv. Jag är tacksam att jag fått den chansen, men nu krävs det lite förberedelse...

Äsch, nog om det. Här har vi haft sjuka barn om vartannat, men nu verkar det vara på bättringsvägen.

Jag har öppnat mina armar för att välkomna våren, för nu är t o m jag less på att det är snö och blask... När solen är framme så myser jag.

Ellah längtar efter sommaren så hon kan, citat: "Springa nakenfis uuuuute". Hon är väl kanske inte helt ensam om den saken, att längta efter sommaren alltså. Inte springa nakenfis. Den synen ska jag bespara er. ;)


Jag har även kommit fram till att jag fyller 30 om sisådär cirkus ett halvår. 30? Jag förstår inte riktigt vad som hänt... har jag sovit i tio år? Hjärnan har om inte annat stannat. Det här med att man tyckte sin mamma, pappa, mormor osv var så kloka och "vuxna" när man var liten, jag undrar om de verkligen var så kloka...? De kanske inte var klokare än vad jag är nu? Jag har ju inte ändrats "inne" i huvudet på flera år? 

Undrar om mina barn kommer se mig på samma sätt? Vad besvikna de ska bli när de blir 30 då isåfall. Haha! Blir det inte bättre än såhär alltså? Skumt...


Ja, här var Rickard och Helena nya tillsammans. Jag fyller 20 år.

Nu, tio år senare, är jag två barn rikare, har lite mer livserfarenhet, är betydligt mycket tyngre, men kan ändå se tillbaka på dessa tio år och le. För rackarns vad bra jag haft det!! 

 

Presentation


reichelt - mamma till riskornen Ellah & Julia

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards