Hej!

Det blir ju inte så vidare värst mycket skrivet här nuförtiden. Jag prioriterar lite annorlunda nu, Ellah är viktigast av allt, och vi myser mest bara hela dagarna. 

Men jag tänkte iaf bjuda på lite bilder... Här har ni då vårat underverk Ellah <3

Ellah på BB, nästan alldeles ny

Ellah på BB

Ellah å pappa vilar på BB

Ellah i den berömda "plastlådan" på BB

Här har Ellah nyss kissat på hela mig och jag håller därmed på att skratta ihjäl mig

Gymmar lite

Svartvit Ellah

Myser i famnen på Zinita

Ellah och hennes bästa kompis Zeke

Mammas gofis

Här nedan följer en rad av nästan samma bilder. Ett försök till att ta lite julkort. Kunde inte bestämma vilket jag skulle lägga in, så jag tog en liten hög. :)

Hej!

Ja, som ni vet så kom ju min lilla godis till slut. En väldigt punktlig dam som valde att komma på den beräknade
dagen. Så vinnaren av tävlingen blev ju alltså då farbror Daniel som hela tiden sagt att hon skulle komma den
dagen, redan innan vi fick den dagen av barnmorskan på ultraljudet. Gratulerar till vinsten. Priset kommer! :)

Ja, hur som haver så är ju en förlossningsberättelse efterfrågad, så jag har försökt att knåpa ihop en på bästa
möjliga vis.

Jag vaknade morgonen den 29:e vid sextiden och hade någon form av mensvärk deluxe. Men tänkte att det var väl
bara för att det närmade sig sakta men säkert. Däremot så hade jag känt så väldigt lite fosterrörelser så jag var
lite fundersam om jag skulle ringa och höra efter... Jag bestämde mig när jag gick på toa och insåg att jag fått
en s k "teckenblödning". Då ringde jag in och de sa åt mig att jag skulle komma in så de fick kika på mig och på
bebisen. Klockan var då halv åtta ungefär.
Jag väckte Rickard och vi tog det väldigt lugnt, stoppade i oss lite frukost, ringde Linda som skulle ta hand om Zeke när vi for in, eftersom vi inte visste hur länge vi skulle bli kvar. Vi räknade då med att bli hemskickade ganska så snabbt.
När jag sen i bilen in fick första värken så vart jag helt plötsligt inte lika säker på det. Haha...
Värkarna kom regelbundet med fem minuters mellanrum redan från början och höll i sig allt mellan 20-45 sekunder.

Väl inne på förlossningen så blev jag påkopplad på CTG:n som avläste mina sammandragningar/värkar och bebisens
hjärtljud. Allt såg bara fint ut, de gjorde även ett UL för att vara helt säker.
Läkaren kom för att kika hur öppen jag var. Värkarna var ju inte speciellt onda just då, så jag misstänkte återigen att bli hemskickad.
Men, jag var öppen 2 cm, så hon tyckte att vi skulle ta oss en sväng på stan och "sparka igång det på riktigt",
klockan var då 11 ungefär. Vi gjorde som de sa och drog iväg.

For in på McDonalds och skulle äta, det var ju inte det lättaste att göra med värkar. Haha... Sen var jag inte heller speciellt hungrig. Åt lite av stripsen, men sen fick det vara bra... For hem en sväng och tog det lite lugnt, träffade Linda som nyss hade varit och hämtat Zeke. Tillbaka till stan, for på Oktan och kikade på skotrar (killarna som jobbade där tyckte nog mest att det var obehagligt och ha en tjej med värkar vid kassan, haha).

Vid 15-tiden tyckte jag att värkarna gjorde ondare och ondare och kom tätare, så vi ringde på förlossningen och de
tyckte att vi skulle komma in.
Väl där så blev jag inskriven på en gång, men hade bara öppnat mig en cm till (alltså 3 cm totalt).
Klockan 16 gick vattnet, och jag blev livrädd å började grina, haha... Kom sen på att det brukar ju gå till så, och blev genast lite lugnare. :) Efter det satte det igång på riktigt. Vattnet var väldigt grumligt och inte alls klart och rent. Fick ju snabbt förklaringen att min lilla fröken i magen hade blivit lite bajsnödig och fisit till lite i vattnet.
De satt en elektrod på hennes huvud för att ha koll på hjärtljuden, men sa att det inte var någon fara så länge hjärtljuden låg normalt.

Sen fick jag bada, å herregud vad skönt det var! Lindrade smärtan rejält tyckte jag. Tror jag satt i det där badkaret i lite över en timme.
Efter badet är det lite luddigt, fick lustgas vet jag. Blev väl ganska så hög på den och kommenterade att Rickards andedräkt luktade fest (han hade pimplat i sig några redbull) och att jag ville bada i Skärsjön? (hemma i Skbg).
Vet att jag stod upp vid ett gåbord, där började jag prata om döden så då skruvade de ner lustgasen och jag fick bara syre. Bra idé såhär i efterhand. Haha...

Sen vet jag att jag fick frågan om jag ville ha ryggmärgsbedövningen och den tackade jag snabbt ja till! :)
Var då öppen 5 cm. Men, det tog 1 timme och 40 minuter innan narkosläkaren kom och personalen hann ringa på han
fyra gånger. Så jag hade hunnit öppna mig till 7 cm innan han kom. Sen fick jag den och då kan jag meddela att jag
kom till himlen! Fy faaan (på ren svenska) vad skönt det var att helt plötsligt inte ha ont! Fint som fasen.
Den fick jag strax innan skiftbytet vid 21.00 Klockan var väl kring 20.00 har jag för mig.

Värkarna stannade av lite smått, men jag kände fortfarande att det tryckte på nedåt, men jag hade absolut inte ont.
Men de drog upp mitt värkstimulerande dropp så det nån gång kunde börja hända grejor.
Fick vid 21.00 världens sötaste barnmorska som senare förlöste mig.
Vid 23-tiden gick lilla gummans hjärtljud upp till 200 och höll sig där, så då vart det helt plötsligt ganska bråttom. In kom läkare, fler barnmorskor och någon mer undersköterska.
De förklarade för mig att nu var de tvungna att få ut henne snabbt då hon visade tecken på att vara hemskt stressad, så de hade beslutat att ta henne med sugklocka. "Ok, då kör vi" tänkte jag.
Vid 23.45 fick jag väl till de riktiga krystvärkarna och började på att krysta. När huvudet var ute så insåg de varför hon varit stressad, då hon hade navelsträngen så hårt runt halsen att de inte ens kunde dra den över huvudet för att få bort den, så de klippte den medan hon fortfarande satt fast i mig. På nästa krystvärk kom hela gumman ut.
De la henne på mig i kanske en sekund innan de sprang iväg med henne och sa till Rickard att följa med!

Kvar låg jag med min barnmorska och kände mig helt borttappad. Men, de kom in och uppdaterade mig hela tiden, om vad de höll på med och hur hon mådde. De var tvungen att hjälpa henne och andas då hon inte hade någon egen andning till en början. Men det dröjde "bara" en halvtimme innan Rickard kom in med en liten prinsessa inlindad i en handduk. Hon mådde då bra igen, men hade inte skrikigt än (det skriket kom vid 4-tiden på morgonen, skönaste
känslan den dagen).

För att sammanfatta den sista biten på berättelsen; Ellah Lisa Justina föddes den 30/11, på den beräknade dagen, kl 00.03, 3880 g och ståtliga 54 cm lång. Lite tagen till en början, men med mammas envisa blod i sig, så repade hon sig snart och mår idag hur bra som helst. Det finaste i världen.