Jag vet att jag nyss skrev ett inlägg. Denna gång skriver jag från mobilen.
Jag var tvungen att skriva ett till, varför?
Jo. Jag var in och tittade till mina flickor, som jag för övrigt gör varje kväll.
Det slår mig väldigt ofta, även ikväll, och jag kände att jag var tvungen att skriva ner det. Mest som en påminnelse till mig själv.
Jag stod där och kikade på de fina små liven när de sov så fint, och det slog mig att jag är deras förebild. Jag liksom?
Jag inser hur viktigt det är att jag föregår med gott exempel och verkligen visar dem hur kärleksfull och trygg hemmamiljö de ska växa upp i.
Det dåliga samvetet kommer krypandes. Jag tänker på de gånger jag brustit i tålamod och skrikit på dem. De gånger jag känt att jag verkligen varit på gränsen till att bryta ihop. De gånger jag faktiskt HAR brutit ihop.
De ska aldrig behöva belastas med att JAG har det kämpigt. De är två små barn som inte ska ha några problem, de ska om inte annat inte ha MINA problem.
Nu är det långt ifrån varje dag som jag brister. Men det händer. Det ska inte hända.
Jag bestämmer mig. Från och med idag, så ska jag, så fort jag känner att det börjar bli för mycket, för jobbigt, så ska jag gå iväg en sväng och andas. När det lugnat sig så ska jag ta diskussionen.
Det kommer säkerligen komma gånger då det händer att jag brister ändå. Jag tror knappast att någon mamma kan säga att de är felfria. Men man kan ju göra sitt bästa för att bli den felfria.
Jag älskar dessa två små flickor så mycket att mitt hjärta går sönder, de får mig att skratta, de gör mig galen, deras kramar och pussar är det bästa i mitt liv, när Ellah säger: "Aj labb loo" så fångar hon ytterligare en liten bit av mitt hjärta... listan kan göras lång.

Jag skriver som en påminnelse till mig själv: De är bara barn, prata med dem så de förstår, lyssna på dem, ta till dig allt, kan du inte svara precis då så säg bara: "Jag hör vad du säger, mamma måste fundera en liten stund bara", visa dem kärlek, trösta dem och finns alltid där för dem, ta inte Ellah för givet, hon blev en storasyster men med det menas det inte att hon blev vuxen, hon är bara ett barn. Ha tålamod. Det kommer gynna dig i framtiden.

Mina älskade gullrumpor! Jag älskar er, ni är mitt allt och jag ska göra allt i min makt för att föralltid finnas där för er. Att ge er den ultimata tryggheten en mamma ska bistå med.

Ellah, aj labb loo. Så mycket! När du kommer och lägger dig bredvid mig när pappa är på jobbet väller mitt hjärta över. Min stora tjej, du är den finaste på jorden!

Julia, min galning! När du pratar helt obegripligt men tycker att jag ska förstå så smälter mitt lilla hjärta. Min lilla tjej, du är den finaste på jorden!

Våra små gullvippor blir bara äldre och äldre. Tiden går snabbare och snabbare. I helgen har vi varit på två barnkalas. 

I lördags firade vi gulliga Meja som idag blev 5 år. Ett bra kalas med mycket gofika och glada barn (bitvis). Ellah frågade om vi kunde göra det här imorgon igen? Så betyget blev ju bra, och på sätt och vis så hade hon ju rätt, vi gjorde samma sak, fast hemma hos en annan kompis. Freja fyllde 3 år för några dagar sen och hade kalaset idag. 

Vi gjorde om samma sak, men vi bytte huvudperson. :) Lika gott fika där, och Ellah var inte alls sugen på att åka hem och blev jätteledsen, så frågar man henne så har ju den här helgen fått tio av tio möjliga. Det enda minuset var väl att vi var tvungna att åka hem.

Den här helgen har jag också tagit det väldigt lugnt med pluggandet. Det kommer nog hoppa upp och bita mig i röven till veckan då jag antagligen måste slita som ett djur för att få klart allt. Men det går nog.

Vi har dragit ner på Julias sovtid på dagen, hon har tidigare fått sova tills hon vaknar, men vi har insett att det inte går. Läggningarna tar en jäkla tid och hon är absolut inte trött. Vi har nu under dessa två dagar låtit henne sova en en timme istället för ungefär två och hon har somnat snabbare än blixten. Lilla hon börjar också bli stor...

När Ellah var i samma ålder så sov hon max en halvtimme per dag, om hon ens sov överhuvudtaget. Det skiljer en del på dessa två flickor... Jag trodde Ellah var ett aktivt barn. Sen fick jag Julia. O-M-G. Finns nog ingen som kan mäta sig med denna galet envisa unge! Hon är rolig som attan, men också BETYDLIGT mycket jobbigare än vad Ellah var.

Men, det positiva väger ju såklart upp det negativa. Hon är ju världens goaste.  

Peppad på framtiden är jag också! Känns fantastiskt bra just nu. Den som säger annat kan dra igen kakhålet, för så är det! Och ingen kan nog rubba det! :)  

Mormor, min fina mormor. Idag var det 15 år sedan du lämnade oss. 

Jag minns det som att det var igår. 

Vi bodde tillsammans, i det hus jag och min familj bor i idag. Jag hade det blå rummet nere i källaren bredvid tvättstugan, mamma och pappa hade det på andra sidan av tvättstugan. Du hade ditt rum ovanför mitt, toaletten var även den placerad ovanför mitt rum, rören går igenom det rummet. När någon spolar i toaletten eller spolar vatten i kran så hörs det i mitt rum. Mitt flickrum med egen utgång. 

Dagen hade varit så fin, solen sken, du var lite tussig men satt ändå ute i solen på bron och solade näsan.

Jag var hemma, Johan och hans dåvarande tjej Anna hade hälsat på, det var frid och fröjd, även om du var lite tussig och det märktes att du blivit gammal. 82 år är en hedersfull ålder att uppnå, speciellt när man varit med om så mycket som du hade i ditt liv, det har jag förstått av alla historier om dig. En kvinna som alla tyckte om, precis alla.

Vi tittade på TV på kvällen, "Beck", dina favoritfilmer.

Vi pratade, stoppade om dig och sa godnatt. Du sa ett par ord till mig när du gav mig en kram, jag kommer alltid att komma ihåg det. Du sa: "Vi ses"

Ja, det är väl klart att vi gör det. Vi ses ju imorgon tyckte jag.

Det gjorde vi inte.

Jag tror att du visste, du visste att det var sista gången vi sågs. Det var sista gången vi kramades, sista gången vi såg dig.

Det visste inte jag.

Kl. 04.03 vaknar jag av en smäll, men jag hör vattnet rinna i rören och tänker för mig själv: Mormor snubblade nog bara till med rullatorn. Jag låg kvar i sängen men lyssnade lite extra så jag skulle bli säker på att allt var ok. Jag trodde att det var det. Jag somnade om.

Det var inte ok.

När jag sedan vaknar på morgonen är jag sen. Sen till skolan... Jag vill in på toaletten uppe, för där är mitt smink.

Mormors rullator står utanför, vi hade sagt åt henne att ställa den där så vi skulle veta att hon var där inne, hon skulle inte behöva låsa, OM det skulle hända något.

Vattnet spolade... i 5 minuter, kanske t o m 10.

Pappa hade gått till jobbet. Mamma var nere.

Jag gick ner, irriterad över att vara sen. Sa till mamma och frågade om hon kunde gå in och kolla till mormor?

Mamma förstod direkt.

Jag förstod inget.

När vi kommer upp för trappen ska mamma öppna dörren till toaletten så backar hon undan och säger: "Jag klarar inte detta. Kan du bara öppna?" Mamma säger själv idag att hon inte minns att jag fick öppna. Jag minns det som att det var imorse.

Jag öppnar.

"Varför ligger hon där och sover?" är min första tanke.

Du sov inte.

Mamma rusar in, blir hysterisk. Jag är iskall. Antagligen chockad.

Mamma ska ringa pappa, hon skakar så det går inte att slå numret. Jag säger: "Sätt dig ner, jag ringer"

Jag får prata med någon, Anders Thomas. Minns inte vad han hade för roll på skolan då.

Jag berättar vad som hänt och pappa skickas hem.

I allt kaos går jag iväg till skolan. Antagligen i chock.

Jag kommer till skolan, väldigt sen... När jag öppnar dörren till klassrummet och alla blickar riktas mot mig så kommer allt. Jag förstår vad som hänt. Mormor är borta.

Du underbara lilla gumma. Jag saknar dig. Du finns med mig varje dag i mitt lilla hjärta. 

Mitt första barn har ett av dina namn. Lisa.

Jag vet att vi kommer träffas igen en dag.

Du fattas oss alla!

Ta hand om morfar och alla andra nära och kära där uppe. Jag behöver nog inte säga att du ska bjuda dem på fika, för det har du nog redan gjort.

Jag älskar dig min fina mormor.

Nu var det ett tag sedan igen. Nu har jag haft fullt upp med både skola, förkylningar, feber och annat... men jag har inte glömt bort att bloggen finns. Jag har helt enkelt inte hunnit med den bara.

Just nu är det ganska mycket som händer i mitt liv, bra saker som kommer hjälpa mig på traven i mitt liv. Jag är tacksam att jag fått den chansen, men nu krävs det lite förberedelse...

Äsch, nog om det. Här har vi haft sjuka barn om vartannat, men nu verkar det vara på bättringsvägen.

Jag har öppnat mina armar för att välkomna våren, för nu är t o m jag less på att det är snö och blask... När solen är framme så myser jag.

Ellah längtar efter sommaren så hon kan, citat: "Springa nakenfis uuuuute". Hon är väl kanske inte helt ensam om den saken, att längta efter sommaren alltså. Inte springa nakenfis. Den synen ska jag bespara er. ;)

Jag har även kommit fram till att jag fyller 30 om sisådär cirkus ett halvår. 30? Jag förstår inte riktigt vad som hänt... har jag sovit i tio år? Hjärnan har om inte annat stannat. Det här med att man tyckte sin mamma, pappa, mormor osv var så kloka och "vuxna" när man var liten, jag undrar om de verkligen var så kloka...? De kanske inte var klokare än vad jag är nu? Jag har ju inte ändrats "inne" i huvudet på flera år? 

Undrar om mina barn kommer se mig på samma sätt? Vad besvikna de ska bli när de blir 30 då isåfall. Haha! Blir det inte bättre än såhär alltså? Skumt...

Ja, här var Rickard och Helena nya tillsammans. Jag fyller 20 år.

Nu, tio år senare, är jag två barn rikare, har lite mer livserfarenhet, är betydligt mycket tyngre, men kan ändå se tillbaka på dessa tio år och le. För rackarns vad bra jag haft det!! 

Jag har en rädsla, en rädsla som jag på något vis tror att alla mammor har. Även om de inte tänker på den dagligen, eller kanske inte alls, tror jag ändå att den finns där. Någonstans.

Rädslan jag pratar om är att jag ska försvinna från mina barn, att jag inte ska få följa dem genom livet.

En mamma är så otroligt viktig, och jag ser nog mig själv som oumbärlig. Det finns ingen som jag. Så är det. Jag ÄR den bästa mamman för just mina barn, och tanken på att försvinna från dem... Den är skrämmande.

Så nu... nu är det dags för en förändring.

Jag älskar mina flickor mest av allt på jorden och de förtjänar en mamma som mår bra.

Lena, min goa Lena. Tack för att du finns.