Hej!

Nu sitter jag hemma hos Lena och har lånat datorn, så nu kanske jag kan uppdatera er om vad som hänt de senaste veckorna... Ha överseende med att jag antagligen lider av en graviddemens, så allting kommer nog inte med.

Men jag tar med de största gobitarna! ;)

Jag har alltså varit nere i Skinnskatteberg, hemma hos mamma och pappa och hälsat på. Träffat allra bästaste Malin, kikat på hennes UL-bilder. Hennes bebis kommer i slutet på februari, nästa år är det ju skottår, så vi får väl se vilken dag den lille/lilla behagar att titta fram. Jag hoppas såklart på att det är en blivande pojkvän till min å Rickards tjej som bor i Malins mage, för då tycker jag ju iaf om svärföräldrarna till våran tjej. Haha...

Jag har sytt en massa lakan, påslakan, örngott å tvättlappar när jag var där nere. Fick lite mersmak, så jag tog med mig en massa hem också, som jag planerat att sy färdigt.

Dagen då jag gick in i v. 35 (34+0), alltså i torsdags, så fick jag ta mig en tripp in på förlossningen. Var inte så farligt som det antagligen låter... Jag hade haft ett väldigt tryck/obehag över höger lunga när jag andades, jag tänkte att det antagligen var bebisen som låg å tryckte på något konstigt vis, så jag var inte speciellt orolig...

Men jag tänkte att det kanske var lika bra att ringa sjukvårdsupplysningen och kolla, "bara för att" liksom...

Där blev jag direkt kopplad till förlossningen, (eftersom jag gått så långt så tillhör jag ju dem nu) och fick prata med en supergullig barnmorska. Hon tyckte att jag skulle komma in, så de fick kolla upp mig, eftersom risken för blodproppar i lungorna ökar ju tydligen när man är gravid... :-\

Då blev jag ju såklart lite nervös... Jag ringde Rickard, som självklart var i Stockholm å jobbade, och oroade ju alltså han lite också. Ringde supersötisen Lena som körde in mig till förlossningen. Nu vet jag ju vart jag ska sen då iaf...

Väl där fick jag ställa mig på en våg (alltid lika skitkul, kan ju meddela att jag gått upp 13 kg), lämna ett urinprov och sedan lägga mig på en säng. Där blev jag "fastspänd" i en CTG (som alltså mäter bebisens hjärtljud och mina sammandragningar), en pulsmätare på fingret och allting såg bra ut. Bebisens hjärtljud var helt normala och hon sov... Så de ville väcka henne för att se vad som hände då. De buffade på magen... Ingenting hände.

Sen kom den supergulliga barnmorskan in med ett glas isvatten och ville chocka lilla fisen lite. DÅ minsann hände det grejer... Hennes hjärtljud gick upp och låg och pendlade mellan 180-200 slag/minut. Å de låg så i drygt en timme, och det gillade väl inte personalen riktigt... Efter ett tag gick de ner igen och vi fick efter många om och men fara hem...

Mina lungor lyssnade en läkare på och de kollade syresättningen i blodet, och det såg ju bra ut... Så antagligen var det bebisen som låg konstigt eller något annat. Men skulle det komma tillbaka så skulle även jag komma tillbaka dit.

Ja! Jag kom på att de gjorde även ett UL så vi fick se lilla snorpan igen... Betydligt större bebis nu än vad det var vid rutinultraljudet (NÄHÄ?!), men det var ju kul att få se lite ändå...

Läkaren trodde även att jag å Lena var lesbiska (haha), så nu har jag fått känna på hur det känns. Det var ju iaf den dagens komik.

Annars kanske det inte har hänt så mycket i mitt liv. Men det kanske räcker?

Ska ta och lägga in lite bilder här någon dag, så fort jag fått tillbaka min dator! :)

Nu får det vara bra för den här gången...