Det kan man göra på många sätt: Med bilen, med vagnen, med skotern, med tänkandet, med skolarbetet osv.

Det sistnämnda har drabbat mig. Total blackout. Jag ska skriva en vetenskaplig uppsats om nånting, vad som helst, ämnet är fritt. Men jag kommer absolut inte på nånting alls.

Min kära vän Michaela är tydligen en mästare på just detta ämne, så varför inte fråga den som kan bäst? Det gjorde jag och fick en massa bra tips. Men hjärnan är för trött för att jobba mer idag, så imorgon ska jag köra hårt en vända.

Nu slappar jag till en film, alldeles själv, mellan gångerna Julia vaknar menar jag. Hon har en jobbig förkylning som satt sig i luftvägarna, så hon har lite problem med hosta och att få åt sig luften ordentligt. Lilla vän...

Rickard är hemma hos Jocke och har nån form av grabbkväll. Jag antar att det innefattar öldrickande och TV-spelande. Det känns som att det är det som de brukar eftersträva när de ska ha "egentid".

Vad är det egentligen? Egentid? Är det det jag har nu? Sittandes framför en film? Men jag sitter ju på min vakt med barnen? Njä, jag vet inte... det är nog en definitionsfråga.

Jag har haft en period nu när jag känner själv att jag inte varit den bästa mamman, eller förebilden för mina barn. Jag har haft en väldigt kort stubin och humörsvängningar åt alla håll och kanter. Nästan så man skulle kunna kalla mig för "Helena, 13 år". Att sura ihop mot barn som kanske inte vet bättre och testar mina gränser litegrann kanske inte är den bästa typen av uppfostran för att få dem att "göra rätt".

Hur som helst, så pratade jag med Ellah igår kväll när hon kom upp alldeles yrvaken och det enda hon ville göra var att sitta i mitt knä och kramas. Då berättade jag för henne att mammor också kan göra göra fel. Jag berättade att de gånger jag nu blivit arg så kanske det var för att jag själv hade en "dålig dag" och att det inte var hennes fel. Jag tror på att man alltid ska prata med sina barn om saker och ting. Det är viktigt med en kommunikation för att kunna nå fram på rätt sätt. Det ÄR en jobbig ålder nu, på bägge tjejerna. Men det tillhör ju deras utveckling. Jag MÅSTE tänka på det.

Men jag är inte den som inte kan inse att jag själv gjort fel... 

Medan vi satt och pratade så sa Ellah helt plötsligt: "Du är min bästa kompis mamma. Bästa kompisar kan också bråka... jag är inte arg på dig nu, för jag älskar dig min gullefismamma."

Tänk att jag lyckats avla fram en sån klok och fin unge...   

Och jag själv... jag anser att man ÄR en bra mamma om man inser att man gör fel och får dåligt samvete. För man vill ju alltid det bästa för sina barn. Ibland blir det knasigt. Men prata om det och gå vidare, då blir allting bra.

Bjuder på en bild från i somras då vi var på Kolmården... min fina gullvippa...