Jag har en rädsla, en rädsla som jag på något vis tror att alla mammor har. Även om de inte tänker på den dagligen, eller kanske inte alls, tror jag ändå att den finns där. Någonstans.

Rädslan jag pratar om är att jag ska försvinna från mina barn, att jag inte ska få följa dem genom livet.

En mamma är så otroligt viktig, och jag ser nog mig själv som oumbärlig. Det finns ingen som jag. Så är det. Jag ÄR den bästa mamman för just mina barn, och tanken på att försvinna från dem... Den är skrämmande.

Så nu... nu är det dags för en förändring.

Jag älskar mina flickor mest av allt på jorden och de förtjänar en mamma som mår bra.

Lena, min goa Lena. Tack för att du finns.