Mormor, min fina mormor. Idag var det 15 år sedan du lämnade oss. 

Jag minns det som att det var igår. 

Vi bodde tillsammans, i det hus jag och min familj bor i idag. Jag hade det blå rummet nere i källaren bredvid tvättstugan, mamma och pappa hade det på andra sidan av tvättstugan. Du hade ditt rum ovanför mitt, toaletten var även den placerad ovanför mitt rum, rören går igenom det rummet. När någon spolar i toaletten eller spolar vatten i kran så hörs det i mitt rum. Mitt flickrum med egen utgång. 

Dagen hade varit så fin, solen sken, du var lite tussig men satt ändå ute i solen på bron och solade näsan.

Jag var hemma, Johan och hans dåvarande tjej Anna hade hälsat på, det var frid och fröjd, även om du var lite tussig och det märktes att du blivit gammal. 82 år är en hedersfull ålder att uppnå, speciellt när man varit med om så mycket som du hade i ditt liv, det har jag förstått av alla historier om dig. En kvinna som alla tyckte om, precis alla.

Vi tittade på TV på kvällen, "Beck", dina favoritfilmer.

Vi pratade, stoppade om dig och sa godnatt. Du sa ett par ord till mig när du gav mig en kram, jag kommer alltid att komma ihåg det. Du sa: "Vi ses"

Ja, det är väl klart att vi gör det. Vi ses ju imorgon tyckte jag.

Det gjorde vi inte.

Jag tror att du visste, du visste att det var sista gången vi sågs. Det var sista gången vi kramades, sista gången vi såg dig.

Det visste inte jag.

Kl. 04.03 vaknar jag av en smäll, men jag hör vattnet rinna i rören och tänker för mig själv: Mormor snubblade nog bara till med rullatorn. Jag låg kvar i sängen men lyssnade lite extra så jag skulle bli säker på att allt var ok. Jag trodde att det var det. Jag somnade om.

Det var inte ok.

När jag sedan vaknar på morgonen är jag sen. Sen till skolan... Jag vill in på toaletten uppe, för där är mitt smink.

Mormors rullator står utanför, vi hade sagt åt henne att ställa den där så vi skulle veta att hon var där inne, hon skulle inte behöva låsa, OM det skulle hända något.

Vattnet spolade... i 5 minuter, kanske t o m 10.

Pappa hade gått till jobbet. Mamma var nere.

Jag gick ner, irriterad över att vara sen. Sa till mamma och frågade om hon kunde gå in och kolla till mormor?

Mamma förstod direkt.

Jag förstod inget.

När vi kommer upp för trappen ska mamma öppna dörren till toaletten så backar hon undan och säger: "Jag klarar inte detta. Kan du bara öppna?" Mamma säger själv idag att hon inte minns att jag fick öppna. Jag minns det som att det var imorse.

Jag öppnar.

"Varför ligger hon där och sover?" är min första tanke.

Du sov inte.

Mamma rusar in, blir hysterisk. Jag är iskall. Antagligen chockad.

Mamma ska ringa pappa, hon skakar så det går inte att slå numret. Jag säger: "Sätt dig ner, jag ringer"

Jag får prata med någon, Anders Thomas. Minns inte vad han hade för roll på skolan då.

Jag berättar vad som hänt och pappa skickas hem.

I allt kaos går jag iväg till skolan. Antagligen i chock.

Jag kommer till skolan, väldigt sen... När jag öppnar dörren till klassrummet och alla blickar riktas mot mig så kommer allt. Jag förstår vad som hänt. Mormor är borta.

Du underbara lilla gumma. Jag saknar dig. Du finns med mig varje dag i mitt lilla hjärta. 

Mitt första barn har ett av dina namn. Lisa.

Jag vet att vi kommer träffas igen en dag.

Du fattas oss alla!

Ta hand om morfar och alla andra nära och kära där uppe. Jag behöver nog inte säga att du ska bjuda dem på fika, för det har du nog redan gjort.

Jag älskar dig min fina mormor.